Historik
Janne Moréus skriver följande om Munktorpsteaterns historia i Köpingsboken 2002.

Detta är en liten krönika över Munktorpsrevyn numera Munktorpsteatern och dess 27-åriga historia. Den är ovetenskaplig och behäftad med diverse faktafel, förstås helt i linje med författarens normala behandling av sanningen. De personer som omnämns har givetvis förtjänat det, men även alla som inte nämns: att sätta upp en revy eller teaterföretällning är alltid först och främst ett lagarbete. Det har funnits en Munktorpsrevy tidigare. En som jag inte vet något om eftersom jag inte är fullt så gammal. Dessutom flyttade vår familj inte till Munktorp förrän 1977, så jag hade inte vetat något i alla fall.

Men Lasse Heljeberg i Sillsta vet. Han var med redan på 40-talet när Munktorps Bollklubb under flera år satte upp lokalrevyer i Kommunalhuset. Eftersom Lasse än i dag tillhör vår ensemble är han bryggan mellan de ursprungliga och de nuvarande teateramatörerna. Då - på 40-talet - var det Karl Gustafsson i Emyberg som var den drivande kraften och den som skrev det mesta av revyernas material. Som det anstod en lokalrevy handlade sånger och sketcher om livet i Munktorp och särskilt om de styrandes förehavanden. Lasse minns att Karl stod och såg publiken strömma till. Såg han någon känd person som förtjänade en gliring skrev han snabbt till en vers om denne. Det var nyskrivna texter till kända melodier och "orkestern" bestod oftast av en ensam dragspelare eller pianist. En som Lasse minns var kantor Steninger som fick byta de kyrkliga tongångarna mot revyns glättiga.

Några som var med på den tiden var, förutom Lasse och Karl, Bertil Jansson i Tistersta, Ivar Jansson i Måsta, Sven Ericsson i Sörsylta, Ella Gustafsson (Johansson) i Sörsylta, Gunhild Karlsson (Ström) i Lilla Sandviken, Anna-Lisa Karlsson (Nettelblatt) i Lilla Sandviken, Dagmar Österberg (Ericsson) i Lia och Evy Nålberg (Eriksson) i Hägersta. Det brukade bli tre till fyra föreställningar varje höst, säger Lasse. Behållningen gick till Bollklubbens verksamhet. Därefter blev det uppehåll fram till år 1975. Då hade Lennarth Nilsson flyttat till Munktorp och blivit ledare i Munktorps Bollklubb. Det har sagts mig att damlaget inte hade råd att köpa byxor till sina matchtröjor. Det må vara hur det vill med det, och med alla idéer att det skulle komma fler och titta på matcherna om de fortsatte att spela med bara tröjorna, men Lennarth visste vad han ville. Han hade sysslat lite med revy hemma i Skåne och fick med sig några medlemmar och satt upp en revy. Bland annat fick man en del material av den då riksbekante skåningen Nisse Ahlroth. Spelplatsen var Munktorps kommunalhus och man spelade två utsålda föreställningar.

Lennarth fick blodad tand och satte upp fyra revyer till som alla gav ett välbehövligt tillskott i MBKs kassa. Den femte revyn "Vi i femman" såg jag som nyinflyttad Munktorpsbo. Inför uppsättningen 1980 ville Lennarth pröva något nytt. Det var dags att sätta upp ett lustspel. Gideon Wahlbergs "Anna-Lenas friare" blev den första i raden av fem folklustspel som Munktorpsrevyn spelade. Det året kom jag med i ensemblen. Om jag kommer i håg rätt så krävde jag att få vara med. Nu ställdes det helt plötsligt större klav på dekor och inte minst regi. Dekoren tog jag hand om och har sedan dess varit inblandad i tolv uppsättningars scenbilder. Lennarth själv fungerade som regissör. I slutet av repetitionerna med "Anna-Lenas friare" bad Lennarth kommunens dåvarande kultursekreterare Göran Kihl att komma ut och se om det var något han hade synpunkter på. Det hade han. Så till den grad att han tog hand om regin de närmaste sex åren. Dessutom spelade han själv alltid, under den tiden, en av huvudrollerna. Med Görans hjälp lyfte sig ensemblen. Folk strömmade till och kommunalhuset räckte inte till. Vi gav oss ut på turné till Köping, Kolsva, Himmeta, Odensvi, Västra Skedvi, Arboga, Kungsör, Hallstahammar och Västerås. Vi lastade, bar och byggde dekor, kånkade piano och ljusanläggning. Vissa helger kunde det se ut så här: Fredag kväll i Ulliaulan i Köping, lördag två föreställningar i Kungsör och söndag kväll tillbaka till Ullviaulan.

Många av föreningens drivande krafter anslöt sig under den här perioden. När vi spelade "Tänt var det här" kom en reporter från Bärgslagsbladet och gjorde ett reportage. Hon hette Ann-Christine Eriksson. Året därpå och ytterligare tre år spelade hon den kvinnliga huvudrollen. Sen gifte hon sig med Göran och de flyttade till Västerås. Mona Ramzell kom med redan 1981. Vi repeterade "Mälarfröjd" av Gideon Wahlberg och en kväll åkte Birgitta Zander med Mona som körde taxi. Birgitta berättade för Mona om att vi behövde en tjej till och vips var hon med. 1986 tackade Göran Kihl för sig och vi stod utan regissör. Många amatörteatergrupper anlitar proffsregissörer, men vi kände att det var inget för oss. Det blev Mona som klev fram och tog över rodret. 1984 kom Kjell Johansson med. Jag och arbetskompisen Anders Hårdvall håll på med att måla dekoren och var trötta på att kliva upp och ner på pallar. "Du Kjell som är så lång, kan inte du hänga med och måla upptill på dekoren?". "Det kan jag väl", sa Kjell, och på den vägen är det. Kjell tillhör alltjämnt styrelsen. Så småning om kom även hustrun Barbro med och har sedan dess skött vår ekonomi.

1983 inledde vi ett samarbete med storbandet Kölsta River Band som höll i tre år. Kvar från den tiden blev Börje Hallberg och Anders Bonthron som svarat för det musikaliska under många år. Andra uppsättningen av "Anna-Lenas friare" 1987 byttes Ullviaulan mot IOGT-NTO Forum och dess nyrenoverade teater. Vilket lyft! Publiken stortrivdes så till den grad att året därpå, när vi spelade "Den stora bluffen" fick vi dåligt med publik i Munktorps kommunalhus. Alla, även de trogna munktorpsborna, väntade till vi kom till Forum. Vi tog lärdom av det och året därpå, 1989, blev det första året som vi hade premiär på Forum. Det var med "Spökhotellet" där Kjell Johansson byggde en dekor som var så stor att vi inte kunde turnera med den. Alltså slutade vi med turnerandet och sedan dess spelar vi enbart på IOGT-NTO Forum.

1987 blev det sista året som Lennarth Nilsson var med i ensemblen. Längtan hem till Skåne blev för stark. Men för oss som var med på Lennarths tid styr hans idéer fortfarande över arbete i föreningen. Hela tiden fram till 1995 bedrevs verksamheten i en teatersektion inom Munktorps Bollklubb. Teaterverksamheten växte dock och nya krafter kom in - inte alla gånger från Munktorp, och snart var tiden mogen för en utbrytning. Vi var inte längre från Munktorp och vi spelade inte längre revy så det gamla namnet kändes lite malplacerat. Vi hade stora diskutioner med olika namnförslag. Vi tordes inte byta till ett helt nytt namn utan på våren 1996 enades vi om att heta Munktorpsteatern. Facit blev att ingen märke av namnbytet. I folkmun heter vi fortfarande Muntorpsrevyn. Ja, ja...

1990 var det dags för Mona Ramzell att tacka för sig och vi stod på nytt utan regissör. 1987 hade Sture Luthman kommit med i föreningen. Det året spelade han en liten roll som länsman i "Anna-Lenas friare". Året därpå spelade han en av huvudrollerna i "Den stora bluffen" och inför säsongen 1991 gick budet till Sture. "Jag trodde aldrig att ni skulle fråga", sa Sture och tog över regisserandet i fem år. Från 1996 och fram till i dag har vi haft ytterligare tre egna krafter som regissörer: Pia-Kari Karlsson, Börje Pettersson och Daniel Johansson.

Repertoaren har, med några få avsteg, utgjorts av lustspel och farser. Lustspelen spelade vi 1980-1984 och de var samtliga av Gideon Wahlberg. Från 1992 och fram till i dag har det varit farser för hela slanten. Avstegen ligger däremellan och redovisas härmed: 1. "Alla tjuvar kommer inte för att stjäla" av Dario Fo (1985). En kort pjäs utan paus. Publiken var ute efter en och en halv timme, och såg lite snopen ut. 2. "I grevens tid" (1986). En egenhändigt hopskriven kabaré där publiken fikade medan vi spelade. 3. "Den stora bluffen" (1988). En helaftonspjäs som Kjell Johansson och jag skrev tillsammans med Börje Hallberg som valde ut Fats Waller-låtar och skrev sångtexter. 4. "Stackars Pontus" (1991). En musikal där vi samarbetade med Chorus som körade på scen och lånade ut solister.

Föreningens verksamhet har vuxit. I dag spelar vi årligen för 3 000-3 500 personer fördelade på ca 15 föreställningar. En uppsättning har en budget på nästan en halv miljon kronor. Pengar som vi måste spela in eftersom vi inte har något kommunalt bidrag. Eller rättare inte något direkt kommunalt bidrag. Hyran till IOGT-NTO Forum skulle givetvis vara högre utan kommunens engagemang. Varför har vi inget kommunalt bidrag? Historien är lång. Det började med att vi fastnade mellan två våningar på Östra Långgatan 9. Bokstavligen. På andra våningen låg fritidsförvaltningen och en trappa upp kulturens motsvarighet. I början behövde vi ekonomiskt stöd och Lennarth och jag besökte kulturkontoret. "Jaså är ni en idrottsförening? Då blir det en trappa ner (fritidskontoret)", sa man. Väl där blev svaret: "Jaså spelar ni teater? Då blir det en trappa upp". Efter ett tags springande fick vi 15 000 kronor till ljud- och ljusutrustning. Vid ett tillfälle och aldrig mer.

När vi insåg att vi aldrig skulle få några mer pengar sökte vi oss istället till näringslivet. I dag har vi, med Kjell Johansson som motor, ett företag varje spelkväll som är kvällens sponsor. Det betalar dyrt för sina biljetter och får i gengäld lite extra flärd. Systemet med sponsorer införde vi 1988 och allt sedan dess utgör deras bidrag ryggraden i vår ekonomi. Å andra sidan är vi låsta vid den lättillgängliga repertoaren som lockar stora publikskaror. Men vi hävdar att vi gör en kulturgärning av stora mått eftersom vi, med vår lätta repertoar, lockar till oss publik som annars inte skulle komma till teatern. Varken Teater Västmanland, Riksteatern eller de kringresande fria grupperna (samtliga för övrigt subventionerade av kommunen) lyckas till exempel locka en enda av den åldriga publik som med käppar och rullatorer krånglar sig ner i våra bänkrader när vi spelar. Ofta får vi höra: Det här är enda gången vi kommer ut på något roligt. Lägg därtill alla personer från omsorgen som besöker oss med sina vårdare. Den ena rullstolen efter den andra rullas in i salongen. Vi låter dem. De tjuter och tjoar och lever med, men de gör ju den övriga publiken också. Och alla trivs tillsammans. Vi har snart hållt på i trettio år nu så vet att vi fyller ett stort behov.

Det är mycket jobb innan föreställningen kan ha premiär i oktober. Och väl på Forum är vi mellan 40 och 50 medlemmar på plats varje kväll vi spelar. Alla jobbar ideellt. Skratten och applåderna i salongen och publikens glada miner i garderoben efter föreställningen är vår belöning. Till slut kan jag inte undanhålla er ett litet exempel på de vedermödor som man utsätter sig för i teatervärlden. Följande historia utspelar sig 1999 då jag svarade för dekoren. Vi spelade Ray Cooneys "Oj då, en till", eller "Släkten är värst", som den hette hos oss. I dekoren skall det finnas en byrå med tre lådor varav den översta skall slå ut av sig själv när man hoppar på golvet framför. Det ordnar man lätt med ett snöre på baksidan, men den utdragna lådan skall samtidigt smälla till skådespelaren Daniel i huvudet där han står nedlurad på golvet framför byrån. Alltså måste höjden på översta lådan passa höjden på huvudet på en person som står på alla fyra. En fredagkväll reste jag därför till det stora möbelvaruhuset i Västerås för att köpa byrå. Men hur skulle jag få veta om byrån hade rätt höjd? Inget annat att göra än att komma ner på alla fyra framför en byrå, dra ut lådan och måtta. För hög! Vid mina år och med mina kilon är det inte så lätt att fara upp och ner på golvet och nästa byrå var inte mer än en meter bort, så jag bestämde mig snabbt för att krypa dit för att prova den. Snart hade jag avverkat ett tiotal lämpliga byråar och alltså krupit lika många meter när jag upptäcker att övriga kunder betraktar mig med en viss skepsis. Jag fick i alla fall tag på en lämplig byrå.

Nu är saken den att i dekoren ska också finnas en stor grammofontratt som huvudrollsinnehavaren Tobias bror kan gömma huvudet i när han skall ta sin brors plats på scen så att Tobias kan smita ut och byta om till sin rollfigurs bror. Ja, jag begär inte att ni skall begripa det där - det gjorde vi för övrigt knappt själva. Nu är det så att riktiga gramofontrattar är för grunda. Huvudet försvinner inte tillräckligt långt in i tratten. Mågen Rikard kläckte idén med att använda en stor plastblomkruka, ni vet en sån med ornament på och som man ska ha ute, och måla den grön. Dagen efter besöket på det stora möbelvaruhuset skulle hustrun och jag till det stora växtvaruhuset. Jag tänkte att jag skall kolla på plastblomkrukorna. Men hur skall man få veta om det är tillräckligt djupa. Jag tittar mig försiktigt omkring. Ingen verka kolla åt vårt håll så jag trär försiktigt krukan över huvudet och provar. Det var för grund. Jag måste prova alla sa jag till hustrun. Prova du, sa hon, jag går en sväng. När jag står där och trär den ena krukan efter den andra över huvudet tänker jag: Tänk om någon känner igen mig från igår: Titta, är inte det där han som kröp omkring bland byråarna i går. Nu är han här och provar blomkrukor. Allt för konsten!

Janne Moréus Ordförande